Inom den skandinaviska designhistorien under 1900-talet intar Poul Kjærholm (1929–1980) en särställning. Medan många av hans samtida danska kollegor, som Hans J. Wegner eller Børge Mogensen, främst utforskade träets möjligheter, vände sig Kjærholm mot andra material – framför allt stålet. Hans formspråk präglas av en industriell estetik, en närmast asketisk minimalism och en djup förståelse för materialens inneboende egenskaper och strukturella potential. Ett av de mest lysande exemplen på detta är fåtöljen PK22, formgiven 1956.
PK22 är på många sätt Kjærholms genombrottsverk och en vidareutveckling av examensarbetet PK25 från Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Inspirationen från Ludwig Mies van der Rohes Barcelonastol från 1929 är tydlig, men Kjærholm skapar något helt eget. Där Barcelonastolen är monumental och tung, är PK22 lätt, nästan svävande. Konstruktionen bygger på två par ben i satinborstat, fjädrande rostfritt stål som möts och hålls samman av diskreta skruvar. Själva sitsen och ryggen, oftast utförda i antingen läder eller flätad rotting (peddigrör), spänns upp mellan dessa stålprofiler. Det är en konstruktion som är både ärlig och raffinerad; ingenting döljs, och varje element fyller en tydlig funktion samtidigt som det bidrar till helhetens eleganta uttryck.
Materialvalet var centralt för Kjærholm. Han såg stålet inte bara som ett konstruktionsmaterial utan också som ett estetiskt element med en egen skönhet. Den svala, matta lystern hos det borstade stålet kontrasterar vackert mot värmen och texturen hos lädret eller rottingen. Detta samspel mellan det industriellt framställda och det naturliga är signifikativt för hans arbete. Han strävade efter vad han kallade "strukturel sandhed" – en sanning i konstruktionen där formen följer både funktion och materialets logik.
PK22 blev omedelbart en succé och belönades med Grand Prix vid Triennalen i Milano 1957, vilket cementerade Kjærholms position på den internationella designscenen. Stolen upplevs som tidlös; dess rena linjer och balanserade proportioner gör att den smälter in i såväl klassiska som samtida miljöer. Den är inte bara en sittmöbel, utan ett skulpturalt objekt som vittnar om en formgivares osvikliga känsla för proportioner, materialitet och teknisk briljans. PK22 representerar en viktig del av det skandinaviska designarvet – en mer industriellt orienterad modernism som kompletterar den mer välkända organiska och träbaserade traditionen. Stolen produceras än idag av Fritz Hansen.
Att skaffa en PK22 numera kostar en rejäl slant och får ses som en investering, då stolen betraktas som en designklassiker av högsta rang. Prisbilden varierar kraftigt beroende på om det är en nyproducerad stol eller ett begagnat exemplar.
Nyproducerade stolar säljs via auktoriserade återförsäljare och ligger i det övre prissegmentet. Beroende på utförande (läderkvalitet eller rotting) kan priset för en ny PK22 i Sverige idag (våren 2025) ofta ligga mellan cirka 45 000 och uppemot 70 000 kronor eller mer.
På andrahandsmarknaden, via auktionshus som exempelvis Bukowskis och Stockholms Auktionsverk, samt hos specialiserade vintagehandlare, finns ett större prisspann. Skick, ålder, patina och material (läder är ofta dyrare än rotting, särskilt om det är original och välbevarat) är avgörande faktorer. Tidiga exemplar producerade av E. Kold Christensen är särskilt eftertraktade och kan betinga högre priser än senare produktion från Fritz Hansen. Generellt kan man hitta begagnade PK22 från cirka 20 000 kronor för exemplar i bruksskick eller med renoveringsbehov, upp till 50 000–60 000 kronor eller mer för stolar i utmärkt originalskick. Priserna i Danmark och Norge tenderar att ligga på liknande nivåer, men utbudet kan vara större i Danmark.