 |
| Pelikanfåtöljer av Finn Juhl på Swedbanks huvudkontor i Sundbyberg. Foto: Sinikka Halme, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons. |
Inom den rika floran av skandinavisk 1900-talsdesign intar Finn Juhl en särställning som en formgivare som vågade gå sin egen väg, ofta i direkt opposition mot den rådande funktionalistiska dogmen. Redan tidigt i sin karriär visade Juhl en stark dragning åt det konstnärliga och skulpturala, influerad av samtida strömningar inom fri konst som surrealism och abstraktion. Ett av de mest slående och tidiga exemplen på detta är fåtöljen Pelikanen (Pelican Chair), formgiven redan 1940.
Fåtöljen presenterades på Köpenhamns Snickarlags utställning samma år och representerade något radikalt nytt och närmast chockerande för samtiden. I en tid då Kaare Klints principer om funktion, rationella konstruktioner och studier av mänskliga proportioner dominerade dansk möbelkonst, framstod Pelikanen som en ren provokation. Dess formspråk var mjukt, organiskt och närmast antropomorft – en direkt kontrast till tidens mer asketiska ideal.
Inspirationen hämtade Juhl tydligt från konstnärer som Jean Arp och Henry Moore. Pelikanen är inte så mycket en konstruktion som en skulptur att sitta i. Den låga, heltäckande stoppade kroppen med sina mjuka, svepande kurvor och de karakteristiska, nästan omfamnande "vingarna" till armstöd ger fåtöljen dess namn och dess unika karaktär. Formen tycks nästan växa fram ur golvet, vilande på korta, koniska ben som är diskret placerade för att inte störa den skulpturala helheten. Fåtöljen är utformad för att omsluta och ge en känsla av trygghet åt den sittande, nästan som en kropp som omfamnar en annan.
Den initiala receptionen var minst sagt blandad, för att inte säga negativ. Pelikanen ansågs av många kritiker vara alltför konstig, alltför konstnärlig och för långt ifrån de etablerade idealen för "god smak". Den fick öknamn som "den trötta valrossen", vilket speglar hur ovan och oförstående samtiden var inför Juhls biomorfa formspråk. Fåtöljen var helt enkelt före sin tid. Endast ett fåtal exemplar tillverkades ursprungligen av snickarmästaren Niels Vodder.
Trots den initiala kritiken står Pelikanen idag som ett viktigt verk, inte bara inom Finn Juhls oeuvre utan inom hela den moderna designhistorien. Den visar Juhls tidiga mod att låta den konstnärliga visionen styra formgivningen och hans förmåga att skapa möbler med stark emotionell och skulptural laddning. Den representerar ett embryo till den organiska modernism som skulle få större genomslag internationellt under efterkrigstiden. Att fåtöljen återlanserades 2001 visar dess tidlöshet och den förnyade uppskattning som Juhls mer avantgardistiska verk åtnjuter idag. Pelikanen är ett manifest för konstnärlig frihet inom möbeldesign.
Att hitta en original Pelikanfåtölj från 1940-talet är extremt osannolikt på den öppna marknaden; de är ytterst sällsynta samlarobjekt. Om ett sådant exemplar skulle dyka upp på en auktion, skulle priset sannolikt nå astronomiska summor, beroende på skick och proveniens, och definitivt handla om sex- eller sjusiffriga belopp i svenska kronor.
För de allra flesta är det istället de nyproducerade versionerna som är relevanta. Prisbilden för en ny Pelikanfåtölj i Sverige och Skandinavien ligger i premiumsegmentet, men generellt sett lägre än för exempelvis Hövdingstolen. Priset varierar kraftigt beroende på val av klädsel (tyg eller läder). I april 2025 startar priserna hos auktoriserade återförsäljare vanligtvis från cirka 60 000–70 000 svenska kronor för en tygklädd version och kan stiga avsevärt för exklusivare tyger eller läderklädsel, ofta upp mot och över 100 000 kronor. Det är fortfarande en rejäl investering, men ändå mer tillgänglig än Juhls allra mest exklusiva skapelser.