 |
| Concrete av Jonas Bohlin. Foto: Nasjonalmuseet/Bjørgli, Annar. Licens: CC-BY. |
När vi talar om skandinavisk 1900-talsdesign tänker vi ofta på välarbetade träslag, mjuka linjer och hög sittkomfort – ideal som förkroppsligades av de danska mästarna. Men i början av 1980-talet började en ny generation svenska formgivare ifrågasätta dessa etablerade normer. En av de mest tongivande och provokativa rösterna i denna rörelse var Jonas Bohlin (f. 1953). Hans examensarbete från Konstfack i Stockholm 1981, stolen Concrete, blev ett omedelbart och omtalat manifest som skakade om det svenska designetablissemanget och satte både Bohlin och producenten Källemo på kartan.
Concrete är på många sätt antitesen till den gängse bilden av skandinavisk design. Istället för varma, naturliga material använde Bohlin kallt, industriellt stål och rå betong. Stommen utgörs av ett kantigt, närmast aggressivt böjt och svetsat stålrör, ofta lackat i svart eller rött. Sitsen är en enkel, gjuten platta av betong. Kombinationen är oväntad, brutal och kompromisslös. Den saknar helt de organiska former och den taktila mjukhet som präglade tidigare generationers möbler.
Men Concrete var aldrig avsedd att vara en konventionellt bekväm eller "vacker" stol i traditionell bemärkelse. Den var ett konceptuellt verk, en skulptur lika mycket som en möbel. Bohlin ville utmana betraktarens och användarens förväntningar på vad en stol är och ska vara. Genom att använda material associerade med byggarbetsplatser och industriell produktion, och genom att skapa en form som signalerade allt annat än inbjudande komfort, tvingade han fram frågor om funktion, estetik och värdet av obekvämlighet. Är en stol fortfarande en stol om den inte är bekväm att sitta på? Är dess primära funktion att sitta i, eller kan den vara ett konstnärligt uttalande?
Stolens estetik lånar drag från brutalismen med sin råa materialitet och oputsade yta, men den ska förstås inom ramen för 1980-talets postmodernism, där ironi, dekonstruktion och ifrågasättande av modernismens regler var centrala teman. Concrete var en medveten provokation, ett sätt att bryta sig loss från det "trygga och smakfulla" som ansågs dominera svensk formgivning.
Mottagandet blev polariserat. Vissa hyllade stolen som ett genialt konstverk och en nödvändig väckarklocka, medan andra avfärdade den som en obrukbar och ful provokation. Oavsett åsikt blev Concrete en omedelbar ikon. Den köptes in av Nationalmuseum och andra samlingar, och den symboliserade en ny, råare och mer konceptuell riktning inom svensk design. Den visade att design kunde vara mer än bara funktion och estetik – den kunde vara en kritisk kommentar och ett konstnärligt medium i sin egen rätt. Concrete är ett viktigt tidsdokument som representerar en brytpunkt i svensk designhistoria.
En tidigt exemplar av Concrete (daterat 1981) finns att se på Nationalmuseum i Stockholm i Nordvästra salen (våren 2025).
Ett nyproducerat exemplar av Concrete i stål och trä kostar vanligtvis minst 10000 kronor och uppåt. På begagnatmarknaden så varierar priset kraftigt beroende på ålder, skick, upplaga/märkning (tidiga exemplar är ofta mer eftertraktade) och proveniens. Stolen dyker upp med viss regelbundenhet på svenska kvalitetsauktioner. Skicket på betongsitsen (sprickor, nagg) och stålstommen (rost, repor) påverkar värdet avsevärt. Det är en utpräglad samlarstol vars värde i hög grad styrs av dess status som ett viktigt verk inom svensk postmodern design. Marknaden är primärt svensk eller skandinavisk.